Gerbil. Allmänt

Den mongoliska gerbilen, eller ”ökenråttan”, lever vild i Mongoliets öken- och halvökenområden där den livnär sig på bland annat frön och insekter.
De lever i grupper, och bor i långa gångsystem som de gräver ner till en halvmeter under marken. Arten ”upptäcktes” i slutet av 1800-talet, och den första framgångsrika uppfödningen av gerbiler i fångenskap skedde i Japan 1935.
Till en början användes de som försöksdjur. Gerbilerna kom till Europa (England) 1964.
Numera finns de i många olika färger förutom med den ursprungliga viltfärgen, agoutin.
Det latinska namnet är Meriones Unguiculatus, vilket betyder ungefär ”liten kloförsedd krigare”.

Gerbiler är flockdjur och lever i par eller grupper. De ska aldrig leva ensamma.
Detta finns t o m reglerat i Djurskyddslagen. Att köpa ett par gerbilungar av samma kön är det enklaste sättet att få en fungerande flock. Det går också oftast bra att introducera en eller två unga, ca 6 veckor gamla, gerbil/-er till en äldre. Det kan då behövas en period av tillvänjning, då buren delas av med t ex ett galler.

2 honor tillsammans.

En frisk gerbil som mår bra är aktiv, pigg och nyfiken! Den har klara, rena ögon, en fin nos som varken rinner eller är skavd, och en slät, jämn päls utan kala fläckar, sår eller smuts. En gerbil kan köpas från cirka 6 veckors ålder, och de blir vanligen 3 – 4 år gamla.
De har nästan samma dygnsrytm som en människobebis, med flera vakna perioder under dagtid. De kan bli mycket tama, men i början är det säkraste sättet att lyfta en gerbil genom att kupa båda händerna omkring den som en ”skopa”, eller stödja den med ena handen och hålla i svansroten med den andra handen. Svansen skadas lätt, så håll aldrig en gerbil längre ut på svansen. När en gerbil blir upprörd eller skrämd, trummar den med bakbenen i marken för att varna andra gerbiler för fara. En hane stampar också när han kommer i kontakt med en brunstig hona.

Ett stort akvarium med tak av metallnät är ett bra gerbilhem.
En stor ”Duna”- eller ”Gabber”-bur (bur med höga plastsidor och gallertak) kan också fungera bra. Det går också lätt att anpassa en plastlåda till en trivsam gerbilbur.
Många använder IKEAs ”Samla”-lådor. De finns i ett par storlekar, den största rymmer 130 liter. Man kan göra ett eget gallertak till den, eller borra mängder med hål i det plastlock som hör till lådan. Gallerburar är däremot olämpliga till gerbiler.
Buren kan inredas med hus av trä, lerkrukor, en skål med fin sand (att rulla sig i och hålla pälsen fin), samt grenar från frukt- och lövträd. Toarullar mm ger fin sysselsättning. Plastsaker är inte bra, de gnags sönder snabbt och de vassa bitarna kan orsaka skador.
På burens botten har man ett rejält tjockt lager kutterspån, gerbilerna behöver kunna utöva sitt naturliga beteende att gräva gångar för att må bra. Hjul är däremot inte lämpligt, eftersom de lätt kan skada den ömtåliga svansen. Sandbadet i buren behöver bytas ofta, och hela buren brukar man få städa ungefär en gång i veckan eller varannan vecka (en större bur).

Akvarium 200 liter.

Burmåtten finns också reglerade i lag. De absolut minsta tillåtna måtten för två gerbiler är motsvarande en bur på 30x40 cm och 25 cm hög. Till tre gerbiler får bottenytan aldrig understiga 30x60 cm. Detta ska inte förväxlas med rekommenderade mått, utan är den lägsta nivån innan det handlar om djurplågeri. Större utrymme är inte bara mycket roligare och mer stimulerande för gerbilerna – de är också mycket lättare att inreda på roliga sätt och att hålla rena. Burtyper som ofta används är en ”Duna”-bur eller liknande på ca 40x70 cm eller ett ca 80x45 cm stort akvarium till två gerbiler, och den stora ”Samla”-lådan eller ett minst ca 100x45 cm stort akvarium till tre. En stor bur minskar dessutom risken för osämja.

Gerbilen ska ha daglig tillsyn, jämför även Jordbruksverket nedan. De utfodras varje dag, och ska alltid ha tillgång till en lämplig hamsterfröblandning och nytt, friskt vatten.
Genom att ge dem fri tillgång till ett bra hö har de både mat, bomaterial och nödvändigt arbete för tänderna. Gerbilens tänder växer genom hela livet och behöver hållas i trim, vilket sker enklast genom att servera hö och pinnar att gnaga på. Gerbilerna har individuell smak. För att tillgodose deras proteinbehov brukar man få prova sig fram till vad de tycker om. Man kan försöka med barnmat på burk, frystorkade mjölmaskar (i reptilavdelningen på zoo), gröna ärter, lite matrester utan kryddor som t ex pannkaka, kokt potatis, ris eller pasta. Dagligen behövs också lite grönt, t ex maskrosblad, sallad, broccoli, äpple eller persilja. Bara små mängder behövs, eftersom alltför mycket frukt och grönt kan ge diarré. Knäckebröd brukar uppskattas mycket, liksom havregryn och osötad müsli.

Lästips:
Regler och råd om hur Djurskyddslagen tolkas för smådjur finns här:
http://www.sjv.se/download/18.b1bed211329040f5080001872/DFS_2005-08.pdf

Artiklar som handlar om gerbilens hälsa, om hur man introducerar gerbiler till varandra, och tips på burinredningar och mat, kan du hitta i olika nummer av SHF:s medlemstidning Svenska Gnagbladet.

Det finns böcker om gerbiler också. De är inte anpassade efter svenska Jordbruksverkets regler, och bör läsas med detta i åtanke.

Gerbils av Sue Fox. 2008.

Gerbils av Donna Anastasi. 2005.

A complete guide to Gerbils av M. Ostrow. USA 1987.

The professional’s book of Gerbils av Robert Bernhard. USA 1993.
Det kan gå att hitta billiga, bra begagnade böcker på www.bokborsen.se eller www.antikvariat.net

Svenska Hamsterföreningens gerbilsektion genom Pia Nilsson. 2009-04-17