Avel


Parning och dräktighet

Gerbiler blir könsmogna tidigt, redan vid 2-3 månaders ålder. Honorna brunstar var 4-6 dygn och parar sig då med hanen många gånger under någon eller ett par timmar.

Ungarna föds efter 21–26 dygn och kullstorleken kan variera mellan två och nio stycken. Oftast innehåller kullarna 4–6 ungar. Direkt när kullen är född parar sig paret igen. Dock kan dräktigheten förlängas om det finns en nyfödd kull i boet, så nästa födsel kan dröja tills de första ungarna är 5-6 veckor.


Om du har planerat att paret ska få mer än en kull kan du låta hanen stanna kvar i buren när ungarna föds. Han hjälper till att ta hand om dem. En gerbilhona kan vara fertil i cirka 18 månader, medan en hane kan vara fertil under i princip hela livet.

En gerbilhona klarar vanligen mycket bra av att föda och ta hand om sina ungar själv, men det finns ändå en hel del vi kan göra för att underlätta för henne. En tillräckligt rymlig bur som är ren (planera in städningen så att hon inte störs under dagarna innan födseln) och mycket papper att boa med är bra. Hus ska finnas tillgängligt. Hon kanske inte väljer att föda ungarna där, men det ska finnas till hands. Det går åt mer vatten än vanligt under dräktighet och digivning, så ett dagligen bytt, friskt vatten är nödvändigt.

Bra mat med högt protein- och energiinnehåll är också ett krav för att hon ska må bra, kunna producera mjölk och återhämta sig. Och viktigast av allt är att hon behöver lugn och ro, särskilt när ungarna är födda. En stimmig miljö eller stress genom hantering och ivrig kontroll av ungarna kan få ödesdigra konsekvenser -särskilt den första veckan, då man måste vara mycket lugn och trygg för såväl honans som ungarnas skull.

 

Ungarnas utveckling

Ungarna föds pälslösa, blinda och döva. De piper som små fågelungar. Efter ett par dagar börjar babystubben synas och efter tio dagar är pälsen utvuxen. Öronen vecklar ut sig från huvudet vid en dryg veckas ålder och efter drygt två veckor öppnas ögonen.

Redan efter någon vecka kan de börja kravla ut från boet och undersöka omvärlden, men det dröjer lite till innan de börjar provsmaka på små frön etc.

Ungarna diar i minst tre veckor, ibland fyra, men de börjar att äta samma mat som mamman under tiden de diar. Vid fem veckor är de avvanda. De kan, om de ser pigga och kraftiga ut, flytta då, men vi rekommenderar att de stannar hos mamman i sex veckor.

Senast vid åtta veckors ålder ska hanar och honor vara separerade, för att undvika parningar.

 

Avelsplanering

Innan man bestämmer sig för att låta sin gerbilhona få ungar, så är det viktigt att skaffa sig kunskap och noga tänka igenom en del viktiga saker. Först och främst – varför just denna hona? Hur ser hennes temperament, bakgrund och hälsa ut? En sund gerbil med ett lämpligt temperament är förutsättningen för en lyckad avel.

När honan är ung vuxen, cirka fem månader, kan det vara lämpligt att para henne om hon håller måttet för övrigt, dvs. har ett riktigt trevligt lynne och inga ärftliga sjukdomar (t.ex. tumörer, starr, sternumkrok eller krampanfall) har upptäckts hos henne, syskonen, föräldrar eller andra släktingar.

Samma saker som nämnts för honan ovan gäller även för hanen. Om han får uppnå 5–6 månaders ålder innan han paras, så hinner man avgöra om han är lämplig för att producera en kull. Givetvis gäller samma krav på temperament och ärftliga problem som för honan.

Avser man att ta två kullar med sitt par kan man, efter tillvänjning, låta paret bo tillsammans från parningen genom hela den första dräktigheten och till strax innan kull nummer två föds. Då sätter man pappan tillsammans med t.ex. en eller två söner ur första kullen i en egen bur. En dotter ur första kullen lämnas kvar hos den dräktiga mamman. De kommer att hjälpas åt med nästa kull.

Avser man att bara ta en kull med sin hona, så bör man para den av sina gerbilhonor som är dominant i buren, dvs. bestämmer över den andra. Detta är oftast den äldre honan. 

Paras den undergivna honan är det sannolikt att den dominanta honan inte tolererar det. Hon kan då bita ihjäl ungarna. 

När den hona man valt ut brunstar, så låter man henne träffa hanen på neutral plats, kanske i en liten och nystädad bur. Är hon mottaglig så kommer de att para sig många gånger under ett par timmar. Honan säger ifrån när hon inte är intresserad längre. Var försiktig när du sätter tillbaka såväl honan som hanen till sina ordinarie burkamrater. Gör allt du kan för att de inte ska lukta av partnern, eftersom detta kan utlösa aggressivitet.

Om man har intresse av att fundera på vilka färger de kommande ungarna kan få, så har man stor nytta av att lära sig grunderna i genetik. Om man lär sig det och sedan studerar de blivande föräldradjurens stamtavlor, så är det lätt att åtminstone se de sannolikaste färger som ungarna kommer att få.

Givetvis bör man också ha en plan för ungarna. Man måste ha plats för dem om man inte får dem sålda. Hanarna kan, om det finns gott om plats, leva i en flock om 3-4 stycken. Honorna är mer revirkänsliga och bör vanligen bo två och två.
Tre kan fungera också, särskilt om åldersskillnaden är ganska stor.

För att undvika strider om rangordning och revir bör man ha mycket gott om plats för sina flockar. Man bör dock alltid vara vaken för begynnande stridigheter.

 

Avelsstopp av ej egenuppfödd individ

Om man vill sätta avelsstopp på en icke egenuppfödd individ, t.ex på grund av defekt som är nedärvbar, så ska man kontakta uppfödaren till individen och diskutera med denna och hon/han får i sin tur höra av sig till vår registrator för att sätta avelsstopp. 
Detta är alltså ingenting som styrelsen kommer att ta beslut om.

 

Lästips

Gerbils av Sue Fox. 2008.

Gerbils av Donna Anastasi. 2005.

A complete guide to Gerbils av M. Ostrow. USA 1987.

The professional’s book of Gerbils av Robert Bernhard. USA 1993.

Allmän smådjursgenetik av Eva Johansson.
Kan beställas genom: http://goto.glocalnet.net/matsvin/indexsv.htm


 


Pia Nilsson. 2009-04-17